Barnkonventionen och ansvarsfördelningen mellan barn och vuxna

Barn- och utbildningspolitik är, precis som andra former av politik, redskap
som politiker använder sig av för att uppnå social förändring. Barn används
därmed av politiker och andra vuxna i utbildningspolitiska sammanhang för att
förändra samhället i en viss riktning. Barn kan i politiska diskussioner både
förvandlas till bärare av samtida samhällsproblem och till symboler för framtida
förhoppningar. Men barns egna röster hörs inte alltid i dessa politiska
sammanhang. Det är dessutom en omdiskuterad fråga om, och i så fall på vilka
sätt, deras röster borde höras.
Barns aktörskap och rätt till deltagande kan diskuteras utifrån många olika
perspektiv (se kapitel av Tallberg Broman & Kolfjord, Vallberg Roth, Kolfjord
och Lelinge i denna bok). Barndomsforskare brukar ofta använda FN:s konvention
om barnets rättigheter från 1989 (Barnkonventionen) som exempel på ett
dokument som utgår från ett barnperspektiv och som man hävdar är ett juridiskt
och politiskt genombrott i vår syn på barn (se t.ex. Mattsson 2008; Halldén
2007; Osler & Starkey 2005; James & James 2004). Barnkonventionen är
ett styrdokument vars andemening är att barn är medborgare med lika rätt som
vuxna.
Förutom Konventionens ställningstagande för barns rätt till utbildning (§ 28
och § 29) understryker dokumentet tydligt barns rätt till deltagande i olika
former av beslutsprocesser (se hela Barnkonventionen, men särskilt § 12 och
§ 13, som behandlar barns rätt att bli hörda och få sina åsikter beaktade i saker
som rör barnet självt).
Men när politiker och andra vuxna diskuterar utformningen och planeringen
av utbildningspolitik är barn sällan med. Texten i detta folkrättsliga
dokument, men också implementeringen (tillämpningen) av Barnkonventionen
i Sverige speglar de idéer som politiker har om barn och barndom, och om
sociala relationer i dagens svenska samhälle. Genom att undersöka formuleringarna i och tillämpningen av Barnkonventionen kan vi belysa aktuella föreställningar
om barn och barndom och hur dessa har förändrats över tid.
Barnkonventionen är resultatet av politiska överläggningar som vuxna har
haft om barn. Den pekar även ut ansvar och skyldigheter. Rättigheter och skyldigheter
är relaterade till varandra, och undersöks av statsvetare och andra
forskare i studier av medborgarskap. I detta sammanhang kan vi därför tala om
barns medborgarskap.
Politiska diskussioner om ansvar brukar handla om var gränserna går för
samhällets ansvar för barn och var den går för barn och föräldrar. Är det samhällets
eller föräldrarnas ansvar att barn får en utbildning? Vilken roll bör
föräldrar spela i val av skola, i organiseringen av skolan eller i själva undervisningen?
Är det en rättighet eller en skyldighet för föräldrar att delta i beslut om
och i skolan och vilka rättigheter och skyldigheter har barn själva i detta sammanhang?
I detta kapitel diskuterar jag frågan om barns rätt till deltagande i
utformning och planering av utbildningspolitik med utgångspunkt i Barnkonventionen.
Eftersom Barnkonventionen är en internationell konvention pekar den ut
rättigheter och skyldigheter för barn, föräldrar och stater på mycket specifika
sätt. Men ansvarsfördelningen mellan dessa aktörer är oklar när man t ex kombinerar
rätten till utbildning och till deltagande. I slutet av kapitlet kommer jag
att ge exempel på utbildningspolitiska kontroverser inom vilka barns rätt till
deltagande och frågor om ansvarsfördelningen mellan olika aktörer ställs på sin
spets. Men först ska vi inleda med en kort bakgrund kring hur idéer om barns
medborgarskap har utvecklats inom internationell och svensk politik och hur
Barnkonventionen kommer in i bilden.